Berlin ohne Zigeuner

”Berlin zigenarfritt”

Zigeuner – eine Rassische Gefahr!

”Zigenarna – ett rasmässigt hot”

”Zigenare, tvivelaktiga personer, gårdfarihandlare etc. + motbjudande utlänningar”

Rubrik i Statspolisens (1919–1948) mapp, Finlands Riksarkiv

 

VANDRARENS VÄG

Jag vet inte vart vägen för,
men människan är min längtan,
jag lämnar dig för sorgens land,
och kvar blir mina kära.

 

Vandrarns väg är full av gropar,
den är så smal
och lång.

Jag ser på dig med glupska ögon,
och därför vill du inte släppa mig,
men den som ger sig av,
skall inte sörja,
den som drar han drar,
och den som dröjer stannar kvar.

 

Jag lämnar dig för sorgens land,

och kvar blir mina kära.

 

Säg därför inte nej,
låt vandrarn få sin vila,
svik honom inte,
dela ditt bröd med den hungriga!

Vandrarns väg är full av gropar,
den är så smal
och lång.

 

MIRANDAS familjeförhållanden hade de rätta proportionerna. Hon växte upp jämsides de vuxna, under deras vägledning utan att behöva låtsas vara vuxen. Hon fick leva det oskyldiga livet som ung flicka och njuta av zigenarmoderns och -faderns älskade överdåd. Mirandas utveckling
vägleddes av zigenarsamhällets lagar såväl som av den unga flickans drömmar och fantasier. Varenda flicka kunde dansa, men få hade förmågan att tolka känslornas brand, livsglädjen, zigenarens inre värld, såsom Miranda tolkade dem.

Hon svängde med kjolfållarna på  erghällen, i skogarna och vid zigenarlägrens eldar. Uppträdde på
gator och vid herrskapens galej på en dansteater i Prag. Hon kände det som att hon var på väg mot en avlägsen, avhållen dröm. Att Miranda fick uttrycka sig genom dans, var för henne det viktigaste i världen. Vad det innebar för flickan: att växa upp till kvinna.

 

”Förutom judarna är det i allmänhet bara zigenarna som i Europa representerar främmande raser.”

Ur dokument uppgjort av tyska inrikesministeriet, januari 1936

”Polen är undermänniskornas land. Till samma kategori hör också judar och zigenare.”

Propagandaminister Joseph Goebbels på en presskonferens 24.10.1939

 

ZIGENARNA har sedan urminnes tider haft ett hemland, men aldrig någonsin ett förlovat land. Vandrarna har alltid rört sig på andras platser och följt världens hjärtslag från vagnarna. En stam separerade sig från zigenarna och började kalla sig för romer. Romerna försökte leva ett så kallat
normalt liv: leva bofast och arbeta som de vita, och därmed få de vita att godta zigenarkulturen som romsk kultur.

 

Mirandas familj bodde i ett litet tegelhus. Familjen hade alltid arbetat. Deras vänner bestod framförallt av vita, arbetare, hårt slitande. Mirandas far hade en smedja där han smidde plogar och liar åt bönder. Liksom de flesta zigenarmän fungerade familjens överhuvud som djurläkare vid
sidan av smedjan. Han skrapade djurens tänder, vårdade och botade tarmvred, kolik, kotledsinflammation och bölder. Han skodde och kastrerade hingstar. Han var också en skicklig
blecksmed, tillverkade former, korgar och kaffekvarnar. Lagade paraplyer, slipade knivar och saxar, utformade smycken. Den största delen av hans kunder var judar.

 

”Enligt Reichsführer SS order skall alla personer på vår nations område som räknas som zigenare registreras [...] och därefter kan ytterligare åtgärder vidtas.”

Anvisning för statliga kriminalpolisen 1.3.1939

”Zigenarna till gettot!”

”Man kan inte upplåta en enda lärare eller skolplats för det här patrasket.”

Brev från statsförvaltningen till statskommissarien, Reichsgau-Wien 13.11.1939

ZIGENARNA har alltid byggt sin framtid på sin föreställningsförmåga. Medan kvinnorna bräckte kött över lägerelden, käftades männen, skröt ikapp om sina hästar och käringar. Flickorna smyckade ut sig för pojkarna. Den fria zigenaren som levde utanför samhället oberoende av land eller stat har
fått en möjlighet: en rik kollektiv kultur, där människan har en central ställning.

Mirandas familj bestod av föräldrarna och tolv barn. Mirandas mor var handarbeterska, hennes
spetsar, örngott och ryor var efterfrågade på marknader i byar och städer.

Efter andra världskrigets utbrott arbetade Miranda för familjen till en förmögen judisk handelsman. Miranda avancerade från hemhjälp till kontorsflicka, och vidare till butiksassistent.
På den tiden var butiksassistenterna som familjemedlemmar för ägarna. Då var flickan tolv eller tretton år gammal. De romska flickorna var ödmjuka och gjorde allt tyskarna kunde komma på att begära.

 

”Alla områdets zigenare och halvzigenare måste få en order om att de tillsvidare inte får avlägsna sig från sin egen eller sin nuvarande hemtrakt.”

Brev från statliga kriminalpolisen till borgmästaren i Hereford 19.10.1939

”Ingen kan vänta sig att en tysk arbetar tillsammans med en jude, och på samma sätt kan ingen förutsätta att tysken skulle dela arbetsplats med en zigenare.”

Brev från NSDAP, avdelningen för folkhälsa, Hamburg, 12.8.1939

 

OFFICIELLT sett hade ingenting hänt. När de vandrande zigenarna hade försvunnit utan spår, började man förfölja bofasta romer. Då den tyska hunden, schäfern, slutat skälla, visste man att zigenarna hade försvunnit ur gatubilden som ett askmoln till himlen.

Patriarkerna besökte romernas byasamfund, de små tegelhusen, och rådde dem att låta kvinnorna bära sjal, för att man skulle tro att de bekände sig till islam. Uppmaningen ansågs egendomlig, men ingen sa emot patriarkerna. Romernas äldste betonade: om poliser eller tjänstemän kommer för att besöka stugan, är det klokast att mannen skickar ut en sjalklädd eller, ännu hellre, en
beslöjad kvinna på gården för att skicka bort snokarna.

En nazistpatrull dök oväntat upp på gården till det lilla tegelhuset och stormade stugan. Mirandas familj greps och fördes ut ur hemmet, in i den svarta bilen på gården och kördes till slakteriet. Klädfabrikens direktör kontaktade polismännen och prisade Mirandas familj som goda arbetare – han behövde dem. Dagen därpå fick polismännen en order: smedens familj skulle skickas hem igen. Den gången var de bland de lyckliga.

 
 

“Det gör mig ont att några av mina bästa vänner vände mig ryggen till när jag berättade att jag är zigenare. Jag heter Alina. Jag är rumän och zigenarkvinna.”

Alina, sociolog, människorättsaktivist

I juni anhöll ordningsmakten 600 romer och förde dem till det nya s.k. zigenarlägret i Marzahn i närheten av Berlin. Man ville städa undan romerna inför Olympiaden. Polis och polishundar övervakade lägret. På Himmlers order skickades så gott som alla lägerfångar till förintelselägret Auschwitz-Birkenau år 1943.

”Zigenarfrågan är för oss i dag en rasfråga [ ...] som slutgiltigt måste lösas. Rasforskningscentret är en obestridlig förutsättning för genomförandet av den slutgiltiga lösningen.”

Doktor Adolf Würth, anställd på Rasforskningscentret, under sin föreläsning på Tyska Rasforskningsföreningens möte i september 1937.

 

DET VAR EN TIDIG MORGON i det lilla tegelhuset. Mirandas far hade gett sig av till smedjan. Modern och de äldre syskonen hade rusat till fabriken. Miranda och Amanda var kvar hemma på tu man hand då det knackade på dörren. Flickorna blev rädda. Vid dörren stod uniformerade polismän och en civilklädd tjänsteman. Miranda drog ut Amanda från under sängen och tvingade henne att hoppa ut genom fönstret mot bakgården. Flickorna sprang till halmstacken bakom tegelhuset, grävde sig in i halmen och somnade. 

– När nöden är stor flyr människan medvetandet, sover antingen inte alls eller som en stock.

Den tyska familjen som bodde granne med flickorna hade angivit dem. Syskonen drogs ut ur halmstacken och kördes i ilfart till polisstationen. Avtrubbade, nästan medvetslösa av trötthet och anspänning våndades Miranda och Amanda i det ödsliga väntrummet från morgonskymningen till eftermiddagen. Den långa upprivande väntan hade ett syfte. Hungern, törsten, sysslolösheten och vaktens uttryckslöshet lamslog flickornas kroppar och sinnen. Rädslan och mardrömmarna reste sig ur drömmarnas rike och förvandlades till levande bilder för flickorna i vaket tillstånd.

 

Miranda och Amanda hamnade än en gång på slakteriet för att återigen vänta på transporterna. Flickorna sökte efter sina anhöriga bland de övriga, men hittade inte en enda släkting, inte ens några bekanta. Det var ett hoppfullt tecken för flickorna.

 

”På order från administrationen i Oberwald av den 7 november 1941 förbjuds zigenare att
använda allmänna transportmedel.”

I ett dokument författat av doktor Hinterlechner

“Genom ett beslut som fattades I början av innevarande år bemyndigade statsrådet Centralen för
omvårdnad om den evakuerade befolkningen att på prov upprätta ett arbetsläger för evakuerade
zigenare och berättigade den att finansiera det med medel för omvårdnad om de evakuerade.”

Finlands polistidning Suomen Poliisilehti, nr 22, 1943

‘Arbetslägret för zigenare I Lappajärvi’

”Om ni tyskar inte vill bli gravgrävare åt det nordiska blodet skall ni inte förringa det hot som zigenarna utgör”

Rubrik i tysk pamflett, augusti 1938

DÄRNÄST trängdes lasten från slakteriet in i lastbilarnas skåp och kördes till samlingsplatsen i staden
Olomouc. Där stod en lång rad godsvagnar avsedda för romer och de fylldes snabbt.

Zigenare hade transporterats från världens alla hörn till järnvägsstationen för att vänta på transporterna som avgick konstant. Ändå fanns det tillräckligt av dem vid järnvägsstationen för att det skulle vara trångt. Zigenarfamiljer sattes i vagnarna i alfabetisk ordning; därmed borde Miranda och Amanda ha åkt redan med den första transporten, men syskonen stod på lastbryggan
och höll hårt om varandra.

– Men det hoppet, det förverkligades ju till slut där på lastbryggan. Brodern till vår älskade mor, vår morbror, hämtade oss från stationen med bil.

Morbrodern berättade aldrig vad han hade betalat för systrarna, men det måste ha varit mycket guld. Som genom ett under befriades syskonen en andra gång.

 

”Transport av alla zigenare från Moravia till koncentrationsläger”

Tjeckien, staden Brno, skyddspolisens brev 9.2.1943

”Råttor, parasiter och skadedjur är också naturliga fenomen liksom judar och zigenare [...] Allt liv är kamp. Därför måste vi småningom biologiskt förgöra denna ohyra.”

Doktor Karl Hannemann i tidskrift utgiven av Föreningen för tyska nationalsocialistiska läkare, augusti 1938

”... Om försändelsen av zigenarna från Berlin dröjer ytterligare blir staden tvungen att sätta upp ett lägerför dem, vilket vore möjligt att genomföra endast till höga kostnader och med stora svårigheter.”

Hemliga statspolisen i ett brev till SS-Obersturmbannführer (Över-Attack eller Storm-Förbands- Ledare) Eichmann 13.10.1939

 

MIRANDA och Amanda fördes till hemgården. Huset ekade tomt. Allt som inte satt fast i stugan
hade plundrats. Bara väggarna stod kvar och människorna var också försvunna.

 

Flickornas äldsta bror Bukva hade bildat en zigenarnas partisanrörelse i skogen tillsammans med andra unga romer. Av nödvändighet hade zigenare skolats till mästare i att vilseleda och gömma sig. I skydd av mörkret förde partisanledaren sina systrar i säkerhet.

I bergen där zigenarpartisanerna hade sitt läger, tog en montenegrinsk kvinna med Miranda och en annan partisankvinna till en källa. De samlade gröna blad och åt dem. Kvinnan var helbrägdagörare. Hon kände till örterna och använde dem för att skydda partisanerna från sjukdomar. Hon var en god människa, mindes Miranda. En dag av många, alltså flera dagar: många, många gånger gick Miranda runt med den kvinnan i de närliggande byarna för att be om mat.

Miranda och Amanda kämpade sida vid sida med männen för zigenarnas liv. – Amanda visste inget om gevär men partisanbröderna och -systrarna lärde oss om vapnen och nog hängde tjejen med, berättar Miranda entusiastiskt.

Zigenarnas partisanverksamhet fick ett oväntat slut. En fälla gillrades åt dem, en romsk man
förrådde dem. Därefter var Bukva konstant på sin vakt av rädsla för att han skulle fängslas. En natt vid småtimmarna kom polismännen för att hämta honom. Bukva fördes bort av poliserna klädd i festkostym och blänkande lackskor.

Ännu en gång mötte Miranda och Amanda sin bror på järnvägsstationens lastbrygga. Brodern stod stolt i sin svarta kostym på den motsatta sidan av lastbryggan vaktad av soldater, Amanda och Miranda på den andra sidan väntade återigen på transporterna. Den här gången sattes flickorna på ett tåg som förde dem till Jasenovac, det kroatiska koncentrationslägret.

Bara några veckor senare skickade tyskarna än en gång tillbaka systrarna till deras hemby.
Anledningen kände de till. Miranda och Amanda hade fått i uppgift att agitera för att romer och zigenare skulle arbeta på en vapenfabrik. Amanda och Miranda signalerade att zigenare och romer skulle undvika platser där partisansystrarna befann sig, och de skickade sitt folk i rakt motsatt riktning istället för dit tredje riket beordrade dem.

 

“Zigenare och zigenare av blandras avskedas från aktiv militärtjänst.”

Rubrik i Berlintidning, 21 februari 1941

”Den ovannämnda personen har skickats till koncentrationslägret i Auschwitz 29 juli 1943 med en samtransport av fångar”.

Duisburgs kriminalpolis, dokument rörande personen Christine Lehmann, född 18 december 1920 i Duisburg

 

I JULI 1941 kom patruller till Mirandas hemby. Kilometervis med tomma godsvagnar anlände till
byns järnvägsstation. Det var ett tecken på att transporterna skulle börja. Fantasierna om något
bättre hade fått ett dystert slut. I slutändan valdes i stort sett alla byns invånare ut för att skickas
till koncentrationslägret i Hodonín. Byn tömdes på företrädare för den felaktiga rasen, förrädare
och deras sympatisörer. Klockan tre på natten hämtades Miranda och Amanda från deras farmors

hus. Till skillnad från tidigare sattes flickorna inte i svarta bilar, utan placerades längst bak i ledet
för att marschera genom byn till järnvägsstationen som ett avskräckande exempel för andra.

– Kvinnorna grät, alla grät, och kan ni föreställa er, barnen visste fortfarande inte varför de grät,
men eftersom mödrarna grät, grät de också. Jag och min syster var inte längre barn, eller kanske
var min syster fortfarande det, men medan jag grät för mödrarnas skull, grät också min syster trots
att hon ännu inte trodde på den slutgiltiga ondskan.

Den eländiga samlingen tvingades marschera till zigenarlägrets mitt, där poliserna genast
omringade dem. Vakternas och polisernas hundar hoppade upp mot bröstkorgarna på barnen som
hängde fast vid mödrarnas kjolfållar. På zigenarspråket bad kvinnorna sina män att skydda barnen från hundarna.

Det rådde brist på allt. Den ständiga hungern var den minsta av alla plågor, den var enklast att
minnas och prata om. Mirandas syster var väldigt vacker. Hon blev älskarinna till en tysk officer.
Amanda bodde i tyskens hus en period och tog hand om hans trädgård. När Amanda blev så kallad
kock hos polisfamiljen var maten inte av denna världen. Liksom sin syster valde Miranda att bli
älskarinna till en polisman.

– Självklart dömdes vi av kvinnor och män, berättar Miranda utan att tveka, – det var ju trots allt
ett brott, som i den fria världen skulle ha brutit ner den romska gemenskapen. Förtryckta folk har
inget annat sätt att bevara sin självständighet och gemenskap än hedern, det vet jag nu.

 

Eva Justin (1909–1966) var en tysk antropolog och sjuksköterska. Hon specialiserade sig på zigenarforskning och undersökte zigenare enligt läran om rashygien. Slutsatsen i Justins avhandling var att romerna var ett underutvecklat folk, och därför rekommenderade hon bland annat tvångssterilisering av romska kvinnor. Flertalet av de zigenarbarn som Justin undersökte skickades till Auschwitz, där de innan döden utsattes för grymma medicinska experiment.

Justin behärskade romani. Vissa forskare har hävdat att hon därför vann många zigenares tillit och därigenom accepterades bland dem. Detta är dock väldigt omstritt: för den kringvandrande
zigenaren har det egna språket varit den viktigaste tryggheten. När någon ur majoritetsbefolkningen kunde zigenarspråket, orsakade det stor rädsla och otrygghet.

Justin blev aldrig ställd inför rätta för sina brott och fortsatte att arbeta som psykolog på
universitetskliniken i Frankfurt efter kriget.

 
 

FÖR vem vet vilken gång i ordningen packades systrarna in i djurtransportvagnar tillsammans med andra romer. Det fullastade tåget startade med gnisslande hjul och lämnade ett svart rökspår efter sig. Ingen gärning, uppoffring eller gott uppförande skulle ha kunnat rädda dem från transporterna.

Tåget anlände till koncentrationslägret Auschwitz såsom många gånger förut, med skräck, nöd och lidande i lasten. När godsvagnarna svängde in på bangården skärptes det enformiga bullret till ett rytmiskt skrammel. Då tåget till sist stannade, öppnades skjutdörrarna. Kalla, uttryckslösa män tog emot människor som fortfarande inte trodde på den slutgiltiga ondskan.

– Det är så människan fungerar, hon tror och inbillar sig att hon kan undvika den sista
dödsstöten.

Gud visste, eller gjorde Gud det, hur det skulle gå, skulle folket få en chans? Skulle de benådas, skulle de behandlas som slaktdjur, hade romerna kommit till vägs ände? Ordern ekade ut: Ner ur vagnarna! Offrens hopp om frihet försvann omedelbart.

I sjukstugan på koncentrationslägret Auschwitz rakades genast deras huvuden. De svaga och sjuka blev i allmänhet de första att smaka på bedrövelsen. Fångar blev slagna med batonger och käppar. Det bet inte på romerna: inte ens våldet kunde hindra dem från att hålla ihop med sina släktingar.

Oron för de anhöriga och deras öden var stor, den plågade systrarna natt och dag utan att de
lyckades trösta varandra. Tankarna hade börjat gå i en och samma bana, och det verkade inte som att det skulle finnas någon omväg eller utväg. En dag tog väntan slut och systrarna stod i dödens väntrum.

“Jag anhåller om att det ska inrättas specifika tider då zigenare får handla.“

Butikschef i ett brev till polisledningen i Minden 30 juli 1942

”Tillträde till lekparken förbjudet för zigenare och halvzigenare”

Skyltar i Minden 1943

 

ENLIGT zigenarnas tro kom gudarna för att döpa vissa till livet och döma andra till döden. Miranda stod i ledet som de andra.

– De sållade: den som inte var kapabel åkte in i gaskammaren. De hade sagt till oss att vi skulle föras till våra hemorter för att arbeta på fabriker. När morgonen hade ljusnat visste vi alla att våra
bröder och systrar hade försvunnit med röken i vinden.

 

Mirandas ögon avslöjar vilken kämpe hon har varit genom hela livet. Men var hon också en vinnare? Oavsett vilket så är zigenarna överlevare. Det bevisar Miranda genom att hon har förmågan att ta med ett levande budskap från det förflutna in i nuet, till den här stunden. – Gör en endaste god sak för min skull. Ge den här världen, den nya generationen, vackra minnen av vårt förflutna, vår själ och vårt sätt att tänka så att världen kommer ihåg zigenarnas lidande under andra världskriget.

Det kom tåg till Auschwitz som på löpande band. Byggnaderna tömdes på samma sätt.

– De hade bråttom, men ordnade alltid plats, suckar Miranda, – barnen gjorde naturligtvis motstånd mot döden, de vuxna tenderade att ge upp.

Miranda såg oskyldiga som dött av avsiktligt orsakade sjukdomar. Vissa fjärilar lever bara en dag. Andra lever natten igenom eller ännu längre, och somnar in då morgonen gryr. Det var vad som
hände med romerna i koncentrationslägrens sjukstugor. Läkarna fungerade som assistenter till tredje rikets bödlar.

– Det är lönlöst att fråga vad det är för skillnad på gudlösa och Gudomliga ingrepp.

 

23 000 romer fördes till utrotningslägret i Auschwitz-Birkenau. Av dem dog åtminstone 19 000.

”Den politiska, biologiska, kulturella och yrkesmässiga isoleringen av zigenarna från den tyska rasen har
nu genomförts.”

Dokument: ”Om bevarandet av arvsanlag och ras enligt tysk lag”, 1943

”Efter kriget var det knappast någon som kände till folkmordet på zigenarna. Det tog en mycket lång tid innan jag vågade tala om Auschwitz.”

Lily Frantz, tysk zigenare, överlevande från Auschwitz.

 

ADOPTIVSONEN till Mirandas och Amandas morbror, som avrättades i januari 1943, skrev till sina kusiner och bifogade ett fotografi med en dedikation:

 

– ”När någon skjuter din far kan du inte tänka som en människa. Å andra sidan försvarar man sig som ett barn: man dödar ju inte oskyldiga människor. Han som blev skjuten var alltså inte min far, han var någon
annan. En annan tanke som infinner sig är att människan väl inte är ett djur som dödar en annan människa? Min hund är inte arisk, den är av blandras, men den har aldrig bitit en levande människa ... Jag
vet ingenting om min mor. Rörande mina kusiner, beträffande er kan jag inbilla mig själv, inte andra, så pass eländigt är livet här, att ni lever i koncentrationslägret i Auschwitz. Hur det står till med dina föräldrar
och bröder och systrar vet jag inte, jag har inte hört av dem ...

Hör du, Miranda, jag frågar dig eftersom du, som du vet, står mig närmast bland mina kusiner, hur är det med dig? Minns du hur du lät dig fotograferas enkom för mig. Du log så vackert. Du kan gissa att ditt leende nådde ända fram till mitt hjärta: också utan fotografiet bevarar jag ditt leende som en levande bild i mina ögon. Och vad hände med dig och din kära syster ungefär en månad efter fotografiet? Det kan man på inget sätt begripa och förstå. Jag tänker alltid på dig – din brinnande längtan till dansens virvlar, kanske kommer du ännu att dansa och tillsammans med mig och njuta av zigenarlivet sådan som du är: jag lovar, det är ditt öde! Det är så jag minns dig, en levande ikon, och när du tog farväl av mig den gången i höbalen visste jag att vi träffas snart igen också om jag inte visste var. Farväl för en tid, jag skriver snart till dig, jag skickar alltså meddelanden hela tiden så att du inte skall glömma mig och vi skall vara lyckliga igen när du kommer tillbaka till mig, då skall vi omfamna varandra hårt.

Jag älskar er, den lilla Amanda och dig
10 januari 1943. Jonas.”

 

 

"Eftersom zigenarna numera enligt vår grundlag är finska medborgare och grundlagen inte gör någon skillnad i rasfrågor, har inte Länsmannaföreningen kunna lämna något direkt lagförslag för
en lösning av zigenarfrågan med radikala medel. I varje fall ser föreningen det som direkt skadligt att åtminstone på väldigt länge försöka införliva i vårt folk detta suspekta folkslag utrustat med
huvudsakligen dåliga egenskaper."

Finlands polistidning Suomen Poliisilehti. ”Om zigenare”. Nr 20, 1942.

 

NÄR SÅREN efter andra världskriget hade läkts fick romerna höra: ”Ni hör inte till oss!” Utstötta ur den skara människor som arbetade för återuppbyggnaden lärde sig zigenarna att tiggandet om något är en konstgren, i alla fall om man vill hållas vid liv. När samhällets strukturer förändrades allt mer lyckades inte ens tiggandet mer. Också den här sista näringsgrenen kapade och rövade majoritetsbefolkningens
representanter av zigenarna.

– När skulle den förändringen ha ägt rum, undrade Miranda. – Är dagens moderna samhällen mer toleranta, har förföljelserna minskat? Jadå, de har ju nästan upphört, menade Miranda och skrattade av
hjärtats lust för första gången under intervjun. – Världen är så god, idag lider vi inte alls.

”Vi kände fortsättningsvis av Auschwitz när vi var fria [...] Det lidande vars ohygglighet utomstående bara kan ana är verklighet för oss ännu i dag. Det är tack vare en stark livsvilja som min familj har klarat sig och
fortfarande kan ha att göra med majoritetsbefolkningen. I mina minnen upplever jag allt på nytt, alldeles som om det hade hänt i går. Jag kan inte glömma, lidandet fortsätter i mardrömmarna [...] De tog ifrån mig
allt som jag satte värde på: jag har inget förflutet, ingen nutid och ännu mindre hopp om en framtid. Vi förlorade inte bara våra familjer utan också bärarna och beskyddarna av vår kultur. Det är fruktansvärt att
majoritetsbefolkningen i långa tider inte visste något om folkmordet på romerna.”

När kriget var över var den unga Ceija Stojka (1933–2013), hans tre systrar, hans mor och moster de enda överlevande av den talrika österrikiska Lovara-stammen. Bildkonstnären och musikern Ceija Stojka har publicerat flera böcker om sina minnen från kriget.

 

“Identitet…det är något väldigt komplext. Min har många olika sidor. Jag är Ostalinda. Jag är spansk och mexikan. Jag är också europé… och romsk kvinna.”

Ostalinda, antropolog, jurist, människorättsaktivist

“Min mor var den första från sin by som tog sig till universitetet. Idag har 42 av mina släktingar
universitetsexamen. Jag heter Katalin. Jag är ungrare och romsk kvinna.”

Katalin, sociolog, filmskapare, människorättsaktivist

“I oktober 1992 hade pogromer redan satt igång i hela Rumänien. När jag hörde röster och det bankade på dörren trodde jag att jag och min familj skulle dödas. Jag var bara 14 år. Jag heter Isabela. Jag är rumän och jag är romsk kvinna.”

Isabela, filolog, sociolog, människorättsaktivist

 

NÄR ANDRA VÄRLDSKRIGET TOG SLUT råkade Miranda ut för motgångar, blev inblandad med tyskarna och bad vid behov om hjälp. Som gentjänst lät sig den åldrande kvinnan analyseras av forskare och berättade på tillställningar som ordnades av universitetsmänniskor och andra om förföljelsen av zigenarna och om deras lidanden under andra världskriget.

 

Miranda var medveten om zigenargettona i Slovakien. I synnerhet i landets östra del kring staden Košice
fanns hela gettobyar som beboddes av zigenare. Men det var en överraskning också för henne att hennes
syster bodde i gettot. Amanda hade inte nämnt det i sitt brev. Historikerna har hävdat att andra
världskriget var den värsta tiden för resandefolket. Alla zigenare är inte av samma åsikt.

– De östeuropeiska romer som klarade sig genom förintelsen råkade in i socialismens förmynderi. När man har levt som romani i Östeuropa förstår man vad kommunisterna var och vad de gjorde med oss. Ni tycker kanske att det här är överdrifter, men efter socialismens fall har zigenarna stött på mera motgångar och smärta än någonsin under andra världskriget.

 

ACK SÅ JAG GRÄT

Förtvivlad var min själ,
bottenlös mitt hjärtas sorg,
och öppna mina sår.
Ack så jag grät,
över världens ondska,
vid nattens kalla härdar.

Solens barn gråter
i östliga vagnar,
över Asiens bergskedjor,
jag ville bara älska.

Idag köpte jag mig svarta lockar,
på torgen i Persien säljer man siden.

Mina människor sjunger:
fölet har gyllene hovar.
Redan rinner själens tårar över
i min moders bleka ström,
ni skrattade med mig,
ni gav mig era futtiga slantar,
ni köpte ett skådespel,
ni köpte rentav musikanterna.

 

I sorgetåget gick svartbeslöjade kvinnor,

med utsträckta händer bad de om en allmosa,

tiggde om frihet,

tre gånger.

 

Ack så jag grät,
vid nattens kalla härdar,
ack så jag grät.

 
 

RÖD TRÄDGÅRD

Ännu ville jag minnas
ännu ville jag drunkna
i den trädgård som är ditt hår

 

Den röda trädgården
som ett stilla vattenfall
som den röda strömmens flöde

 

Du knöt band i håret
tofsband i dina hårslingor
i den trädgård som är ditt hår

Ännu ville jag minnas
ännu ville jag röra
ditt svarta hår
din röda trädgård

 

But life flowed away, 

in hues red as blood, 

down the flower garden of your curls.

Men livet rann iväg

blodrött

längs den trädgård som är ditt hår.

 
 

”Folkmordet på sintifolket och romerna begicks utifrån samma rasistiska mani, utifrån samma avsiktlighet, utifrån samma önskan om en systematisk och total utrotning som folkmordet på judarna. Hela familjer, från de mycket unga till de mycket gamla blev systematiskt mördade i hela den sfär som nationalsocialisterna hade inflytande över.”

Roman Herzog, tidigare förbundskansler i Tyskland, 16.3.1997

ZIGENARENS DRÖM

Jag är på resa genom drömtiden,
spela pojkar, spela,
och sjung med ni kvinnor, sjung.

 

I går var min själ som en ynglings dröm,
I dag sjuder mitt sinne som det skummande havet,
Med mina bröder försvann glädjen längs vemodets väg.

 

Jag är på resa genom drömtiden,
spela pojkar, spela,
och sjung med ni kvinnor, sjung.

I går sjöng jag av hjärtat som en zigenare,
i dag är min röst sträv som rostigt järn,
med stormen försvann mina systrar i natten.
 

 

Jag är på resa genom drömtiden,
spela pojkar, spela,
och sjung med ni kvinnor, sjung.

 

I går dansade jag av själens lust som en ung brud,
i dag är mitt innersta surt som vin,
karavanerna har försvunnit i den mörka natten.